Jag gick igenom mina tidigare inlägg här på bloggen, och kände att jag vill ta upp några saker. Det känns viktigt att få det ur systemet lixom!
Den 2 september 2019 skrev jag ett inlägg där jag presenterade er för Melker! Han var då två veckor gammal. Jag skriver i det inlägget att jag upplevt alla känslor man kan känna, på dessa två veckor, men att jag skulle berätta mer om det i ett senare inlägg. Det senare inlägget kom aldrig!
Innan Melker föddes hade jag en vision om den så kallade bebisbubblan! Att man skulle komma hem från BB, vara superlycklig, bjuda hem vänner och familj på fika, att man bara någon dag senare skulle gå långa promenader med sin lilla familj och att allt skulle vara SÅ bra! Ah jo eller inte. Jag kom hem och det var som att gå in i en vägg. Från att ha haft massvis av stöd på BB, som tittar till en hela tiden, till att helt plötsligt stå där med sin sambo i hallen med sin nya bebis, och en kropp som känns som att den blivit överkörd. Kroppen påverkades inte bara fysiskt efter förlossningen, jag hade även hormoner så det räckte och blev över 🙂 Det så kallade ”baby blues” träffade mig rätt i fejset. Jag kan tycka synd om Simon under de veckorna som det varade, för han hade två bebisar att ta hand om kan jag säga, haha. Jag och Melker grät i kapp kan man säga.
Jag vet egentligen inte vad jag var ledsen över, och det är väl det som är typiskt för just baby blues. Man är så lycklig över sitt lilla gullefjun bredvid sig, samtidigt som man önskar att allt vore som det var för någon vecka sedan… Att det skulle vara vanligt igen. Jag minns att jag kände sådan oro. ”Tänk om Melker inte trivs hos oss”, ”tänk om han har ont”, ”tänk om han inte blir mätt”, ”tänk om jag alltid kommer ha ont efter förlossningen?”. Jag tänkte ofta katastroftankar, och var orolig att något skulle hända Simon och att jag skulle bli kvar själv med Melker. Ja ni hör ju. Innerst inne visste jag dock att detta var normalt. Mamma hade varit snabb med att säga till mig innan Melker föddes att jag antagligen skulle drabbas av detta, då jag generellt är en grubblare och emellanåt är lite hormonellt instabil 😛 Trots att jag visste att det var vanligt, så var det ändå skitjobbigt. Jag har aldrig upplevt ångest, men jag kan tänka mig att detta är ganska likt.
Vi kunde vara hemma hos Simons föräldrar på middag och ha supermysigt, och helt plötsligt kunde jag känna att jag behövde gå in på toaletten och gråta lite. Helt från ingenstans. Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med detta inlägg, men kanske kan det hjälpa någon. Vet själv att jag desperat letade upp bloggar och familjeforum som bekräftade det jag kände. Så om du känner som jag gjorde, så är det helt okej! Det får vara jobbigt och man får gråta och önska att allt var som det var innan. Jag lovar att det kommer gå över 🙂 Det är dock superviktigt att man gör sin omgivning (parter, förälder, BVC) medvetna om situationen, så att någon har koll på dig ifall det inte avtar <3 Idag är jag så så så lycklig och stolt över min familj, Jag älskar min son mer än vad jag någonsin skulle kunna beskriva.
Ta hand om er 🙂
