Jag har mått bra under hela min graviditet. Både psykiskt och fysiskt. Sen så kom den 5 augusti, dagen då bebis var beräknad. Helt plötsligt blev det så jobbigt att vara gravid och jag kände mig så tom.
Varför kommer han aldrig? Ska jag alltid vara gravid? Kan folk sluta fråga om han kommit? Varför går tiden så långsamt? … Detta är det enda som rör sig i mitt huvud nu. Det har blivit så psykiskt jobbigt att vara gravid nu. Jag har idag gått över 10 dagar och det känns som dessa dagar varat längre än hela graviditeten. Jag känner mig så ensam med mina känslor och ingen förstår nog riktigt hur jobbigt det faktiskt är att gå över tiden. Varje dag får jag säkert 4 meddelanden där folk undrar om bebis har kommit än. Att behöva skriva ”nej” varje dag är så jäkla jobbigt. I början var det inget större problem, och jag vet att folk inte gör det för att vara eleka. Men det är redan det enda jag tänker på, så det hade varit så skönt om folk bara lät mig vara. Jag kommer ju givetvis låta alla veta när han är ute.
Igår mådde jag skit. Jag känner inte på något sätt alls att förlossningen skulle vara nära. Han rör sig mycket i magen, men jag har knappt några sammandragningar dagtid och jag känner mig pigg och rörlig. På dagarna gör jag nästan ingenting, och jag vill inte heller göra någonting egentligen. Jag vill vara hemma och ta det lugnt ifall något drar igång. Det är så mycket dubbelmoral, haha. Jag vill inte träffa någon samtidigt som jag känner mig ensam både med mina tankar men även hemma. Det är dock lättare när Simon kommer hem från jobbet. Men han har träning 2-3 ggr i veckan, så när han kommer hem från jobbet åker han någon timma senare till träningen. Och så är jag ensam igen.
Nä det är bara jobbigt just nu. Jag vet att det inte är långt kvar, tro mig. Men samtidigt känns det som en evighet. Blä. Min hud har även blossat upp och jag ser ut som en prickekorv. Det gör inte heller självkänslan och motivationen bättre. Men men, det blir bättre, jag vet. Men till er som skriver till mig varje dag, jag vet att ni inte menar något illa 🙂 Men just nu orkar jag inte säga fler gånger att bebis fortfarande är kvar i magen. Jag lovar att berätta när han är ute.
Mvh en bitter och deppig prickekorv 🙂 🙂 🙂
Hej! Ville bara säga att jag förstår dig helt och hållet… det är ASJOBBIGT. Gick ju över 8 dagar led Ivar, han kom den 16, men den 10 började jag få värkar var 20 minut typ. Vi trodde ju naturligtvis att det skulle börja snart, så vi lämnade hunden till mina föräldrar…. usch och fy vad jag ångrar det. Han var ju det enda sällskap jag hade. Jag grät och grät hela dagarna. Så himla deppig… hur mycket man än försöker tänka att det tar slut så känns det inte som att det kommer göra det. De dagarna jag gick över kändes lika långa som graviditeten fram till BF.
Ville bara säga att jag förstår dig, Kämpa på nu det sista. Ät och sov och titta på massa tv eller läs en bok. Snart är han här! <3
Kram!