Det är en skön känsla, när man inte syter för att gå tillbaka till jobbet efter semester. Det är otroligt tacksamt att som lärare ha lov samtidigt som eleverna. En paus mitt i all vardag, helt underbart!
Imorgon är det dags att gå tillbaka till jobbet igen efter lite mer än en vecka hemma. Jag blev sjuk några dagar innan höstlovet, vilket gjorde att ledigheten blev ganska lång för mig. Jag behövde dock detta lovet! Det har fått mig att vakna upp och inse saker om mig själv (haha oh no, djupt och jobbigt nu igen). Nej men jag är så van vid att köra på till hundra hela tiden. Ger allt på jobbet, kommer hem och lagar mat, städar, umgås med familjen och när helgen kommer är det massvis som ska hinnas med på kort tid. Jag gillar att ha det så, för då flyter allt på! Tiden går fort och man hinner inte fundera så mycket. För jag är en funderare, och nu när jag varit hemma i över en vecka har jag påmints om det. Då jag var sjuk en del av lovet, orkade jag ju inte ta mig an särskilt mycket. Vi har myst familjen hemma framför tvn, lekt inomhus och bara varit (regnigt väder dessutom). När eftermiddagen sedan har kommit med sitt tunga mörker, har jag tyckt att det varit lite jobbigt. En känsla jag inte riktigt kunde sätta fingret på.
Jag vet inte om det är mörkret i sig som jag upplever som jobbigt, eller om det är känslan av att dagarna är kortare och att jag inte hunnit ta mig an något meningsfullt. Jag har i alla fall tyckt att det varit lite jobbigt, och tycker väl fortfarande att det är det. När det blir jobbigt och jag inte kan sätta fingret på vad det är, så grubblar jag. ”Har Melker haft en meningsfull dag?”, ”Är jag en bra mamma?”, ”Duger jag som jag är?”. Sådana här tråkiga tankar letar sig in i huvudet och helt plötsligt kan jag börja gråta haha. Stackars Simon undrar ju vad det är med mig.
När nästa dag sedan kommer så känns det jättemärkligt att jag var ledsen kvällen innan. Jag har ju det hur bra som helst? Jag är en bra mamma, jag är bra som jag är! Det är konstigt det där. Men jag försöker hitta sätt för att inte hamna där nu. Som att skriva till exempel! Jag har köpt mig en dagbok, haha. Jag skriver även här emellanåt. Idag när jag kände att det var lite sådär vemodigt vid 17.30, så gav jag mig ut och sprang. Endorfinerna efteråt gjorde att jag kände mig som en ny människa haha! Det var så skönt att springa! Mamma sa till mig en kväll när jag var lite nere, att jag måste hitta saker för att förtränga tråkiga tankar. Det känns skönt att jag börjat hitta det nu. För inte är det kul om man ska gå runt och sura bara för att det börjar bli mörkt ute?
